Ett långsammare liv

Johanna Alvin skrev 11/4 ett tankeväckande inlägg på Instagram om stress. Det träffade mig mitt i prick och jag reflekterar fortfarande över det. Johanna skriver om att göra saker snabbt speciellt när en är stressad. Hur stresspåslaget det skapar gör det svårt att ta en paus eller vila.

Jag har alltid sett mig själv som en snabb och effektiv person. Jag gjorde allt fort tidigare, och då menar jag allt. Läsa, äta, jobba, städa, gå, tänka, you name it. Ett ständigt stresspåslag!

Sen gick jag rakt in i väggen också (min 5-åriga systerdotter råkade höra min syster berätta det för sambon och undrade förskräckt ”Va, har moster gått in i en vägg?”) för några år sedan. En kan tycka att jag borde ha lärt mig då och visst ökade min medvetenhet men det var inte särskilt svårt att hamna där igen, att allt skulle gå snabbt.

Nu vet jag mer, både om nervsystemsreglering och hur jag faktiskt vill leva mitt liv. Trots det hamnar jag fortfarande i ”göra och prestera-träsket” när jag har stressiga perioder. Jag måste påminna mig att pausa, att ta mig tid att meditera, att stanna upp och bara vara.

Påminna mig om min korta tid här på jorden och hur jag faktiskt vill leva den. Jag vill känna smaken av maten jag äter, jag vill njuta av dofter runt omkring mig, jag vill låta saker ta tid, jag vill vara i nuet och inte hela tiden planera för vad som komma skall.

Jag har verktygen för att göra detta men det kräver ständig påminnelse och träning. Att ta tillbaka sin medvetenhet på det som är just nu, hela tiden. För att kunna leva på riktigt. Den korta tiden vi ändå har på denna jord.